Det slog inte ner som en bomb på statusmötet. Det var mer en stilla bris, en gäspning och ett torrt konstaterande, när man hörde från leverantörens projektledare att de behövde ytterligare tre månader. Det hade viskats i korridorerna. Energinivån hade redan gått ner. 

”Vi tar givetvis kostnaden. Det ingår i vårt åtagande.” fortsatte deras projektledare ödmjukt.  

Tacka f-n för det, tänkte jag. De hade ett fastpris åtagande (som kostade skjortan då de hade smetat på en rejäl riskpremie). Problemet var inte leverantörens kostnad. Problemet var allt det andra. Vi övriga på statusmötet var delprojektledare i huvudprojektet som nu hade en diger hemläxa vad gällde omplanering. Och omplaneringen var ingen enkel drag and drop av ganttstapeln 3 månader framåt i tiden. Vi hade utveckling och test på de sidoliggande systemen, vi hade alla integrationer som skulle upprättas, vi hade en superambitiös acceptanstestfas, vi hade beroendet med affärssystemet som hade sin ålderdomliga releaseplanering och vi hade hela lanseringsarbetet.

Ingick det i leverantörens arbete att göra denna omplanering och ta denna kostnad?

Knappast. Allt som låg utanför den hårt detaljerade, men ändå svårtolkade, krav-Bibeln, vägrade leverantören röra vid. Man var först tvungen att krypa på sina knän fem våningar upp i trapphuset för att utverka en Change Request som sedan fick en hög prislapp och blev ett moraliskt argument: ”Det skulle ni ha tänkt på från början!”

Till exempel borde vi i krav-Bibeln ha ställt krav på att systemet skulle ha användare, på att ett .Net system skulle ha en koppling till AD:t, på sådant som vi hade förutsatt för att det utgjorde den husgrund som alla system behövde. Men det var förstås vår tolkning.

Mest synd tyckte jag om Anna som var delprojektledare för acceptanstestfasen. Hon såg förkrossad ut. Hon hade typ kommit in ett år för tidigt i det här projektet. Hennes existensberättigande handlade om att hon planerade upp personer och lokaler 6 månader framåt i tiden, ständigt 6 månader framåt i tiden. Vi var väl riggade för acceptanstest den dag det skulle inträffa, för Anna var en energisk och noggrann själ. Men, som sagt, om 6 månader…  

Statusmötet fortsatte. Oro uttrycktes från Bengt om att testmiljöerna inte skulle räcka till, att det skulle vara fel versioner, att det skulle bli rörigt och svåröverskådligt med alla beroenden, och så många detaljer att det gjorde ont. Lösning? Ta in en configuration manager. Och vips, vi som var admin skulle bli ytterligare en person. Huvudprojektets dödkött skulle fortsätta växa. Det var så det gick till. Planeringsproblem löstes med ännu mer planering.